Att världen är svår är lätt att förstå. För i ett hus lyser stjärnan men där borta lider folket. För vi har väl ändå rätt att veta, vem, när och hur. Vem är du? Där uppe. Längst ner. Mitt bland oss? För jag känner allt, fast ändå inget. Tusentalsfrågor. Vi strävar efter perfektion. Glömt bort målet, går längs vägkanten, inga svar. Bara frågor. För något sådant finns inte. Där uppe där du är, kanske finner vi svaren där. Fast vet du, min vän, tills dess måste jag faktiskt tro på mig själv. Det mest viktiga, hur kunde vi glömma? Vi gömmer oss i rymden för där finns inget tid och rum. Bara för en stund. Stänger inn oss i oss själva tills det bildas en liten klump. Krymper. För varför göra det svårt för sig när man kan försvinna. Att världen är svår. Det rispar djupa sår.