Hon dök ner i det bäcksvarta havet. Tio simtag med stängda ögon och sedan stannade hon. Tvärt öppnade hon ögonen och kände sig mer levande än vad hon någonsin gjort. De döda fiskarna flöt i takt med vågorna på havsytan och hon kunde verkligen förstå varför. Hennes kropp tycktes tyngdlös och hennes långa blonda hår flöt likt en svagt brinnande krona runt hennes kropp. Där flöt hon kring i en oändlig cirkel som tycktes pågå i tusen år av sekunder som aldrig tog slut. Något glimrande i sanden nådde hennes grönblåa ögon och lockade henne djupare ner. Det var som om något, eller någon drog henne mot havsbotten, hon trånade efter skatten. Men tid och rum tycktes inte existera under vattnet och flickan visste inte vilken väg hon skulle ta. Upp till den glittriga solen eller ner till det skinande guldet. Men hade fiskarna dött på grund av den tunga luften eller det förgiftade guldet? Så hon slöt händerna kring sin kropp, blundade hårt och stannade precis där hon befann sig. Men när hjärtat inte långre slog och lungorna inte längre rörde sig upp och ner befann hon sig redan på havets botten på de smutsiga, blanka klipporna. Och hennes själ satt fast mellan havsytan och havsbotten, hela hennes tillvaro drunknade och hennes lungor fylldes återigen av vatten. Det var om att drunkna, fast ingen kom för att hjälpa henne. Och alla havets silvriga fiskar andades genom sina gälar, simmandes i cirklar runt hennes livlösa kropp. Femtio simtag upp lyste solen lika starkt som vanligt och jorden fortsatte att snurra i universum. Och livet stannade inte för någon. Du frågade hur jag känner mig? Detta är mitt svar.

 

 

 

 

She dived into the dark ocean. Ten feet under the surface and then she stopped. Her body seemed weightless and she swimmed around in a circle for what seemed to be like a half lifetime. A sparkle in the sand reached her greenblue eyes. It was like something or someone were dragging her down to the bottom of the sea, she wanted the tresure. But time and space doesn't exist under the water and the girl wasn't sure which way to go. Up to the sparkling sun or down to the shining gold. And just like the dead fishes who was floating on the surface, the girl felt more alive under the water than on land. But have they died because of the heaviness of air or the poisoned gold on the bottom? So she stayed just were she were and closed her eyes, but by the time her heart stopped beating she was already on the bottom of the sea, lying on the dirty, black rocks. And her soul was stucked between the surface and the fresh air. She was drowning but nobody came to help her. All the fishes were swimming around her, breathing trough its gills. And 30 feet up, the sun continued to shine as bright as it always does in the early mornings and the world keept turning around. And life really didn't stopped for anybody. You asked me how I feel? Well, know you got the answer.

 

 

 

 

Kände mig på skrivar humör och skrev först på engelska, sedan på svenska och sedan råkade jag fortsätta på den svenska på engelska och allt blev en röra så då fick båda vara med. Ja. Ja, Och bilderna tog jag för någon dag sedan under en båttur till ön och det var väldigt fint då. Lyssna iaf på de två länkade låtarna ovan. Älskar den första.

 

Kraaam