Det var sommaren ingen glömde. En hemlighet, fast ingen vet ju. Små lätta moln över himlen, men det började alldrig att regna. Någon dag ska regnet rasa, då allt faller mot marken och endast den fuktiga marken tar emot dig. För det är inte nog nu, men det kommer med höststormarna. Friska brisar som hugger tag i dig och får din kropp att svida, men känna lättnad. Vågor, drastiskt svepande över vattenytan och farligt inbjudande. För till och med dig kan de övervinna. En vacker dag kommer du att förstå. Saken är den att enligt väderleksprognosen kommer bara regn. En sommaräng insvept i ett vitt skum av prästkragar, glittrande sol som sipprar in, äppelträdens smyckade grenar och en spegel som går i oändligt många bitar. Men så kommer den, oväntad, oönskad, som ett reklamavbrott på tv:n. Smattrande likt en trummorkester öppnar sig himlen, nästan löjligt nära. Som om du kunde stiga in och hälsa på där uppe. Regn droppar rinner ner på din hud, men det smakar salt när de når dina läppar. Det är då som du faller, hoppandes ut på den slippriga ängen med ditt dansande, askblonda hår och den vita silkesklänningen snurrande likt en virvelvind runt din kropp. För det var sommaren du alldrig glömde.