Hon dök ner i det bäcksvarta havet. Tio simtag med stängda ögon och sedan stannade hon. Tvärt öppnade hon ögonen och kände sig mer levande än vad hon någonsin gjort. De döda fiskarna flöt i takt med vågorna på havsytan och hon kunde verkligen förstå varför. Hennes kropp tycktes tyngdlös och hennes långa blonda hår flöt likt en svagt brinnande krona runt hennes kropp. Där flöt hon kring i en oändlig cirkel som tycktes pågå i tusen år av sekunder som aldrig tog slut. Något glimrande i sanden nådde hennes grönblåa ögon och lockade henne djupare ner. Det var som om något, eller någon drog henne mot havsbotten, hon trånade efter skatten. Men tid och rum tycktes inte existera under vattnet och flickan visste inte vilken väg hon skulle ta. Upp till den glittriga solen eller ner till det skinande guldet. Men hade fiskarna dött på grund av den tunga luften eller det förgiftade guldet? Så hon slöt händerna kring sin kropp, blundade hårt och stannade precis där hon befann sig. Men när hjärtat inte långre slog och lungorna inte längre rörde sig upp och ner befann hon sig redan på havets botten på de smutsiga, blanka klipporna. Och hennes själ satt fast mellan havsytan och havsbotten, hela hennes tillvaro drunknade och hennes lungor fylldes återigen av vatten. Det var om att drunkna, fast ingen kom för att hjälpa henne. Och alla havets silvriga fiskar andades genom sina gälar, simmandes i cirklar runt hennes livlösa kropp. Femtio simtag upp lyste solen lika starkt som vanligt och jorden fortsatte att snurra i universum. Och livet stannade inte för någon. Du frågade hur jag känner mig? Detta är mitt svar.

 

 

 

 

She dived into the dark ocean. Ten feet under the surface and then she stopped. Her body seemed weightless and she swimmed around in a circle for what seemed to be like a half lifetime. A sparkle in the sand reached her greenblue eyes. It was like something or someone were dragging her down to the bottom of the sea, she wanted the tresure. But time and space doesn't exist under the water and the girl wasn't sure which way to go. Up to the sparkling sun or down to the shining gold. And just like the dead fishes who was floating on the surface, the girl felt more alive under the water than on land. But have they died because of the heaviness of air or the poisoned gold on the bottom? So she stayed just were she were and closed her eyes, but by the time her heart stopped beating she was already on the bottom of the sea, lying on the dirty, black rocks. And her soul was stucked between the surface and the fresh air. She was drowning but nobody came to help her. All the fishes were swimming around her, breathing trough its gills. And 30 feet up, the sun continued to shine as bright as it always does in the early mornings and the world keept turning around. And life really didn't stopped for anybody. You asked me how I feel? Well, know you got the answer.

 

 

 

 

Kände mig på skrivar humör och skrev först på engelska, sedan på svenska och sedan råkade jag fortsätta på den svenska på engelska och allt blev en röra så då fick båda vara med. Ja. Ja, Och bilderna tog jag för någon dag sedan under en båttur till ön och det var väldigt fint då. Lyssna iaf på de två länkade låtarna ovan. Älskar den första.

 

Kraaam

 

Snön ligger som ett tjock duntäcke mot marken och isolerar den kommande grönskan. Då alla blommor blommar ut i färglada färger, vinden blir ljum och vi blir skoltrötta. Då alla öppnar sig och våra hjärtan sakta tinar. Det är inte länge kvar tills trädens kronor lyser gröna, tills den gråa asfalten tittar fram, att dricka en iskall läsk på en uteservering och att dansa ner för gatan i en pastellfärgad kjol. Jordgubbar med mjölk. Att känna det fuktiga gräset mot sina bara fötter, att spontant springa ner med sina vänner mitt i natten för att ta ett nattdopp. Att skratta, fyllas av värme. Åka båt. Spela kort. Ligga på klipporna och sola. Då alla är fina och brunbrända. Solblekthår. Saltvatten. Vara fri som fågeln.

 

Det är inte länge kvar nu, snart tinar frosten inom oss. 

 

 

 

 

 

 

 

Snart är det sommar, håll ut.

 

 

Det var sommaren ingen glömde. En hemlighet, fast ingen vet ju. Små lätta moln över himlen, men det började alldrig att regna. Någon dag ska regnet rasa, då allt faller mot marken och endast den fuktiga marken tar emot dig. För det är inte nog nu, men det kommer med höststormarna. Friska brisar som hugger tag i dig och får din kropp att svida, men känna lättnad. Vågor, drastiskt svepande över vattenytan och farligt inbjudande. För till och med dig kan de övervinna. En vacker dag kommer du att förstå. Saken är den att enligt väderleksprognosen kommer bara regn. En sommaräng insvept i ett vitt skum av prästkragar, glittrande sol som sipprar in, äppelträdens smyckade grenar och en spegel som går i oändligt många bitar. Men så kommer den, oväntad, oönskad, som ett reklamavbrott på tv:n. Smattrande likt en trummorkester öppnar sig himlen, nästan löjligt nära. Som om du kunde stiga in och hälsa på där uppe. Regn droppar rinner ner på din hud, men det smakar salt när de når dina läppar. Det är då som du faller, hoppandes ut på den slippriga ängen med ditt dansande, askblonda hår och den vita silkesklänningen snurrande likt en virvelvind runt din kropp. För det var sommaren du alldrig glömde.

 

 

 

 

 

 

Har du tänk på en sak, att en doft en bild, text, ett ord eller låt kan riva upp så många känslor. De slags känslorna du trodde att du glömt men som i självaverkat legat under ytan och pyrt inom dig. Som en glödande kolbit, det räcker med en vindpust och vips är där en hel eldflamma. Kanske t.o.m en hel jävla majbrasa. För det är inte lätt att glömma det man innerst inne vill hålla kvar vid, gripa fast vid för att slippa inse att det faktiskt är tid att vända blad. För tiden kanske har susat föribi, fortare än i din verklighet. För ibland kan det gå lång tid i verkligheten men stå stilla i hjärtat. För rymden och hjärtat har en sak gemensamt, de är oändliga. Har du tänkt på en sak, vi människor värderar tiden mer än vad hjärtat säger, har det gått en massa år, ja, då är det försent. Även om vi alla vet att det mycket väl skulle kunnat fungerfa i våra hjärtan. Djur har inte samma inställning, de kan vara ifrån varandra i flera, flera år och när de träffas är de lika bra vänner som de var sist de sågs. Men vi är ju djur. Vi har ju också hjärtan. Så varför ska tiden spela så stor jävla roll. jag hatar tiden, jag hatar klockan som tickar frenetiskt. Tick Tack. Och det värsta är att för varje tick och tack så är vi närmare slutet. För tiden slutar alldrig ticka, även om du tar ut batterierna. Tick Tack.

 

Att världen är svår är lätt att förstå. För i ett hus lyser stjärnan men där borta lider folket. För vi har väl ändå rätt att veta, vem, när och hur. Vem är du? Där uppe. Längst ner. Mitt bland oss? För jag känner allt, fast ändå inget. Tusentalsfrågor. Vi strävar efter perfektion. Glömt bort målet, går längs vägkanten, inga svar. Bara frågor. För något sådant finns inte. Där uppe där du är, kanske finner vi svaren där. Fast vet du, min vän, tills dess måste jag faktiskt tro på mig själv. Det mest viktiga, hur kunde vi glömma? Vi gömmer oss i rymden för där finns inget tid och rum. Bara för en stund. Stänger inn oss i oss själva tills det bildas en liten klump. Krymper. För varför göra det svårt för sig när man kan försvinna. Att världen är svår. Det rispar djupa sår.

 

 

En blick. Två blickar. Men ingen ser. Ett hjärtslag. Två hjärtslag. Allting stannar upp, kan inget annat höra än. Tre hjärtslag. Fyra hjärtslag. Din blick fastnar, ser igenom själen. Blå ögon, fint hår. Fem hjärtslag. Sex hjärtslag. Du liknar någon, kanske har vi träffats i en dröm. Eller var det menat, du vet den där grejen de kallar ödet. Du går. Hjärtat slår. Sakta, tyst och säkert kommer verkligheten tillbaks. Kassörskan ber om pengar, jag packar varor. Borttappad och tom, fördröjer tiden med att stanna kvar, dricker coca cola. Du står plötsligt mittemot, fem ynka meter bort, ändå känns det som en evighet. För jag vet, att det inte kommer ske. En blick. Två blickar. Du ser igenom mig och där på pricken, i sekunden har vi kännt vararndra i evigheter. Det bara är så. Sju hjärtslag. Åtta hjärtslag. Jag måste gå. Du står kvar. Har inte mod. Ett steg. Tomhet, ånger och alldrig mer. Inget namn, bara ett minne. Nio hjärtslag. Tio Hjärtslag. Det är den där grejen de kallar ödet.