Yran -13

 
Blev fångad på bild i publikhavet, Kirsten är till vänster om mig och Emmy syns precis bakom.
 
 Östersund var så underbart jävla bra, alla människor, all stämning. All lycka och glädje som bara hängde i luften. 
 
 
Vårt hotellrum som var superlitet men ganska så flott jämfört med camping + fina fina Emmy på pizzerian där vi åt middag innan Kirtsen kom lite senare.
 
 
Och vi var så pepp som man bara kan va.
 
   
Glaaada var vi.                                                          Och Emmy var fin.
 
   
Påväg hem till hotellet på natten, stannade till på Donken.
 
Camping utsikt.
 
La oss ner och tog festival-fiesta på lördags fm.
 
  
 
Och åt Lunch i form av italiensk pasta-sallad och fransk lemonad. Det bästa med festivalmat är att man kan äta mat ifrån alla världenshörn i princip.
 
Gick på stan en stund, för att sedan gå hem till hotell och byta om inför kvällen.
 
  
Kirsten var snygg som vanligt.
 
  
 
 
Crystal Castles var utomjordiskt bra.
 
Ansiktet.
 
 
Och det var expolsioner och fyrverkerier.
 
 
 
Och när allt var över mitt på lördagsnatten då solen börjat vända igen och himlen varken var upplyst eller kolsvart så var allt så himlans sorgligt och lyckligt på samma gång. Allt var över och det blev inte riktigt som jag tänkt mig, men ändå  bäst. Och jag insåg så himla många grejer om mig själv, för mig släppte allt och jag grät lite tyst för mig själv. Senaste halvåret har innehållt så mycket ansvar och prestation och jag kände bara där och då klockan 3 på natten att näe nu får det va nog. Alltså jag pallar inge mer, ibland kommer man till en gräns då man helt enkelt måste börja om på nytt, ändra på vissa saker och ting. Släppa loss. Jag är så himla less på ansvar, ta hand om andra. Och visst var det komiskt att en festival skulle behövas för att få mig att inse att jag bara är 17 en gång i mitt liv och att det är nu, och inte sen. Jag är så himla less att inte veta vart jag ska ta vägen när allt gäller och att framtiden är lika splittrad som ett trasigt hjärta. Men på något sätt måste man alltid vänta på rätt tid och rätt tillfälle, men jag är så himla rädd för att missa allt. Typ bussen gick, nu är det försent. Och vad händer om man tar fel buss? Kanske är det knäppt att tänka på sånt mitt i natten på en festival men jag antar att sån är jag. Tänker för mycket, kanske är det problemet. Jag vill för mycket. Men jag tror nog att allt löser sig tillslut.
 
Under helgen träffade vi en massa härliga människor och vi hade så grymt kul, såg på de flesta artister och bara hoppade runt i en festivalbubbla, precis som det ska va. Och speciellt glad i själen blev jag när vi sett Johnossi, gått därirån för att sedan höra introt till "what's the point". Vi tog varandra i händerna och bara sprang in i publikmassan och hoppade och skrek till musiken så vi blev hesa i halsen. Och det fanns inga bekymmer, inga tankar förutom allt som cirkulerade i just den sekunden. Genom Eld med Linnros var också... magisk.
 
Yran, see ya next year!
 
Och film kommer i nästa inlägg.
 
 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback